Bloggen är nu flyttad helt och håller.
Cookievirus

Har tröttnat faktiskt, riktigt mycket… På att myshowroom har en server som ligger nere konstant. Tänkte väl inte på det i början så mycket, då jag inte heller bloggade speciellt mycket. Men enda sedan att Vadfanskajagheta/Alexandra flyttade över sin blogg har det varit katastrof alltså. Hon har väl med sig för många besökare helt enkelt eller något. För uppenbarligen så fungerar inte servern, den blir överbelastad totalt hela tiden. Inte för att blogg är bättre, men jag flyttar tillbaka. Då det åtminstone inte laggar lika mycket som här. Går inte miste om någonting ändå faktiskt, då varken reklamen eller besökarna har gett mig något betalt alls. 25.63 öre är det jag skulle fått ut efter skatt, så det känns inte nödvändigt alls, då man måste komma upp i 300:- för att kunna ta ut pengarna, by then I’ve stopped bloging. 

Är inte riktigt klar än dock, då varken designen eller jag fungerar som det ska, för tillfället sitter jag och för över en massa jävla blogginlägg FÖR HAND! Och lyckligtvis har jag nu bara 8,5 sidor kvar att flytta över (15 inlägg på varje sida). Men blir nog klar någon gång, precis som jag blir klar med designen och då kan jag fortsätta på den vägen jag valt! För jag tycker bloggande hjälper mig massor, på det viset att jag får ut en massor känslor på nolltid.

Idag släppte Hollows sin nya singel eller åtminstone videon till singeln. Håller mig inte uppdaterad på några vis även fast jag sitter vid facebook 24/7. I varje fall så blev jag förvånad faktiskt. Inte direkt min typ av musik egentligen så jag har söäppt lite på tempot sedan några månader tillbaka, men den var riktigt bra. Everyone should check it out!

Tror mig ha sagt till mamma igår något i stil med ”om jag ska vara lycklig imorgon kan jag lika gärna vara full”. Nog fan är jag full som en jävla kastrull men inte är jag lyckligare än vanligt för det. Jag är väl mest glad över att dagen inte har sugit kuk och jag faktiskt har umgåtts med folk även om jag är den mest asocialaste människan ni någonsin kommer stöta på… typ. Okej, lite lycklig är jag väl kanske, men har spenderat tid med min familj, något som ALDRIG händer. Dessutom var det hela familjen samlad idag, och inte bara familjen som i jag, mamma och någon utav mina tre syskon. Utan nu var det jag, mamma och alla mina tre syskon. 

Vill mest bara påpeka att det här tar mig allt för lång tid att skriva med tnake på att jag får rätta precis allting, men är klarsynt och ska snart tvätta bort sminket för att sedan borsta tänderna och sova. Är något trött för det är den inverkan alkohol har på mig. Precis som när en alldeles för full kommer och raggar på en så lägger man något i stil med en ”gå och lägg dig” kommentar. Det är precis den inverkan alkohol har på min kropp och mitt sinne. Blir nådigt trött.

Måste vara den enda som absolut aldrig kommer kunna skryta om hur mycket jag har druckit. Därimot kan jag skryta om hur billigt det blev med tanke på att jag bara behövde tre cider och lite bål för att må som jag gör, glad men trött. Dessutom betalar mamma, och är mycket väl medveten om att jag dricker så på det stadiet så är vi nog ganska fungerande ihop. Jag har aldrig i hela mitt liv druckit mer än tre cider och något mer, i väldigt liten skala. Men jag tycker att det känns bra, och jag tänker inte höja min dos förrän jag känner mig mogen till det. Och som det ser ut nu varken behöver jag eller vill jag göra det. Vill börja med något litet, lära mig att behärska det utan att spy upp allt jag druckit tusen gånger för att sedan börja förstå var min gräns ligger. Min gräns ligger där jag känner att jag inte behöver dricka mer, för då kommer jag inte må bra senare. Och det är jag nästan glad över faktiskt, jag har väldigt mycket kontroll över mig själv och visar mig vara mycket mer mogen än jag faktiskt är just för att jag kan säga en sådan sak utan att låta någon med nedvärderande kommentarer komma och ta mig på det viset. 

Alkohol i för stor mängd är för mig som är väldigt smal, inte kan äta speciellt mycket och aldrig får tillräckligt med sömn, något som jag tycker och känner är farligt. Men just ikväll behövde jag det, för att kunna må bättre någon annan dag, för att tänka tillbaka på hur kul jag hade utan att lägga mig bakom en stapel som innefattar ”alldeles för fulla” eller ”jobbiga människor”. Jag är helt enkelt bäst. Och jag hoppas att ni läsare tar efter migg exempel och börjar smått och jobbar er uppåt istället för att börja stort och tvingas ta det mer lungt efteråt. Det slutar inte bra på många håll.

PUSS!

Shit alltså, har spenderat närmaste timmen med att sitta och läsa igenom alla mina inlägg på bloggen (inte alls men väldigt många faktiskt). Jag ser själv att det på många håll ser värre ut än det faktiskt varit under tiden. Men mina nyare inlägg har en mer sann bild av hur jag känner. För erkänn, ni överdriver också precis allting när ni mår dåligt!? Well, har ju inte ljugit om något bara överdrivit känslan av det en aning. Finner det dock inte så farligt, det är ju trots allt internet och ingen av er känner mig på riktigt. 

Är trött på mig själv nu och har bestämt mig för att fixa en jävla förbättring även om jag vet att jag kommer vakna upp och må exakt lika dåligt imorgon och nästa vecka och enda till den dagen då Jenz håller om mig igen. För han är ju det bästa som finns och han får mig så där generad hela tiden, och jag fnissar som en tolvåring för hans skull. Would never do that for someone else. 

I alla fall så får ni nu en jävla köttbullebild som visar glada stunder. För nog fan har även jag varit lycklig en gång i tiden, det syns bara inte idag. Sänkte kvalitén helt åt helvete för att ni inte skulle se hur dålig bilden på Ludde egentligen är (den högst upp) så nu får ni bara se dåliga bilder, som ser ut att vara tagna med en ifån. En sådan minidator som jag vill ha alltså

Ny kategori ska även tillkomma, och det är inget mindre än Tokio Hotel. Håller ju faktiskt rätt bra koll, och att inte blogga om något som har så stor betydelse för mig känns rätt dumt faktiskt. TH är och förblir något jag älskar högt. Orkar bara inte för tillfället!

Alla vet redan att jag mår dåligt, jag är ju knappast subtil med det och det är bara lättast att uttrycka sig genom att skriva, i varje fall för min del. Men ingen vet nog riktigt varför jag mår dåligt heller, gör det knappt själv så det är liksom inte så där lätt. Det är svårt att prata med någon i verkligheten, jag har inte mycket kunskaper för att kunna förklara och inte en jävel förstår heller. Skulle jag uttrycka mig som i just ”jag hatar mitt liv, jag har inga vänner” så kommer istället frågan ”varför?”. Hur ska man kunna svara på det egentligen? Det är ju inte jag som väljer om människor ska gilla mig eller inte. Och jag ser ju inte heller mina egna fel på samma sätt som andra gör. Men eftersom det har sett ut så här i en evighet och jag aldrig fått svaret på varför själv blir jag bara arg och skriker. Det är bara lättast att visa hur man känner när man är arg och skriker, får då visar man åtminstone en känsla. En känsla som ALLA förstår.

Just nu är jag skör som en övermogen tomat. Och när man sitter inne på sitt rum och hör sin mamma säga till sin bror ”hon går inte till skolan, hon är inte sjuk, jag vet inte varför” då känns det verkligen så ”jaha, fast du vet ju om att jag mår dåligt, eller!?” och åter igen bryter jag ihop. För det första har hon aldrig brytt sig om att ta tag i mina problem, hon har inte ens försökt liksom. Utan det blir mer bara ”gå till skolan, sök hjälp”. Skäms hon över att fråga för att sedan kunna berätta sanningen för någon som tillhör släkten, eller bara orkar hon inte med en unge till med problem? Det är ju trots allt det enda jag är ”ett problembarn”.

Jag bor hemma med min mamma och min syster på snart 25 år. Min syster har ett jobb, hon bor hemma, hon har även hon svårigheter, men hon får trots det allt serverat på ett jävla silverfat. Mamma betalar hennes mat, hennes godis och det mesta hennes med pengar jag och mamma skulle överleva på ensamma. Frågan pengar har alltid varit stor. Och det förstör mig så över att mamma inte orkar ta tag i problemet och skrika åt min syster och på så vis få ut lite pengar så att vi åtminstone överlever månaden. Efter jul är det jätteosäkert om jag ens kan få min månadspeng på 500:- (pengar jag använder för att ta mig till och från min pojkvän) endast för att min syster bor här och kostar dubbelt så mycket som jag och mamma gör ensamma, snart är det jul och då ska mamma betala all julmat, all dricka och allt som hör där till. Pengar hon inte har alltså, för en del av det är ju egentligen mina pengar som jag inte får. Jag hatar jul, jag tycker det är den mest överskattade grejen man kan göra. Då säger sedan alla ungdomar ”julklapparna är ju askul”, well shut the fuck up bitch, jag får inga julklappar. Har flera gånger sagt att jag tycker vi ska skita i att fira julen, jag tycker att julafton är som vilken dag som helst faktiskt. Jag sitter vid datorn, gråter och är bara allmänt ledsen. Men jag är ju som sagt liten och oförstående och kan ingenting…

Jag är totalt betydelselös i den här familjen känns det som. Även om jag vet att dem bryr sig på sina sätt så är det inte nog för att det ska fylla mina hål liksom. Och det är väl ändå det en familj handlar om, ta hand om varandra? Om jag ska vara ärlig är det inte bara familjen det är fel på, utan hela mitt liv. Jag sitter ju trots allt inne hela jävla tiden, jag har inga vänner, jag vet inte ens hur man skaffar några och den enda människan som betyder något bor 24 mil härifrån. Jag mot världen alltså.

Skolan är ett av de största problemen av mina problem just nu. Inte en jävel i den här familjen förstår att jag mår dåligt och därför ska jag vara i skolan för annars blir jag utkastad. Vet redan själv att jag inte blir utkastad. Men jag är ju som sagt liten och oförstående och kan ingenting… Jag orkar inte åka dit, slänga upp ett fett jävla leende i ansiktet och låtsas som om jag mår bra. För att vara helt ärlig, är det ingen idé att visa hur man mår för någon som absolut inte bryr sig. Jag känner mig så jävla sämst i allt för att jag inte förstår och inte orkar tänka för tillfället. Jag orkar inte passa tiderna för att komma till skolan rätt, för jag vet att under dagen kommer jag inte lära mig någonting i varje fall ändå. Jag kommer bara må ännu sämre av att vara där där absolut ingen ser mig och bryr sig. Då sitter jag faktiskt hellre hemma vid datorn och pratar med de personerna som bryr sig. Det bästa blir väl om jag låser in mig på någon toalett under dagen och gråter en skvätt liksom. Men det är ingen som ser det. 

Det är ingen som ser att jag mår dåligt i det här huset heller för den delen så det gör liksom ingen skillnad var jag är. Men låt mig då åka någonstans där jag kanske inte trivs till hundra men där jag i alla fall har två kompisar kvar. Tycker västervik är en jävla håla och jag hatar alla människor som finns där. Men det är ju trots allt två personer som är lika strandsatta som jag var. Och dem människorna bryr jag mig faktiskt om även om jag inte riktigt kan kalla dem vänner längre. Kompisar har jag gått om, men vänner sådana där som man kan berätta hemligheter för, ingen. 

Jag är ensam, och om det nu är meningen att jag ska vara ensam, då kan jag vara ensam ensam istället för ensam runt folk. Det skulle bara trycka ner mig ännu mer. För att vara ensam med en massa folk visar bara hur liten och obetydande man faktiskt är.

Förlåt för blurrigt inlägg, behövde bara skriva av mig lite.